när man börjar tänka..
Fick ett ganksa så oväntat samtal idag. Det stog att det var Lars som ringde. Fråga mig inte varför, men kostigt nog så tröck jag bort samtalet. Men fick som alltid dåligt samvete och ringde upp.
På något sätt så tycker jag att det känns jobbigt att prata med honom. Inte jobbigt på ett tråkigt sätt, utan på ett mera sorgligt sätt. Vet inte rikigt hur jag ska uttrycka mig, så att det blir rätt tolkat, men vi pratar aldrig mera. Förut om åren fick jag komma dit och sova- jag hade till och med fått ett eget rum hos dom. Ganska lättmöblerat men jag var tacksam. Jag trivdes med dom, och dom trivdes med mig. Men allt det där bra varar ju inte för alltid. Inte helle rdenna gång. När skilsmässan var ett faktum, så försvann mitt rum hos dom. Hela huset bytte ägare.
Efter det fick jag bara flyttkort från ena farfädern. Nå, det var ju bara ena som var min biologiska, men för det så betydde bådatvå lika mycket för mig.
Och så nu idag så ringde han. Frågade om jag ville åka på musikal med honom, hans nya fru margareta, min BROR Johan, som jag aldrig har träffat, mina biologiska kusiner. Sen sa han att jag själv fick välja om jag ville sova kvar hemma hos dom i Stockholm, eller om jag ville ha skjuts hem.
Självklart vart jag ju paff. Varför ringer han nu? "-ehh, ja det skulle jag jätte- gärna vilja, vad kul! Jag kankse har någon match, men då prioriterar jag ju bort den." Ska jag prioritera bort? Han har ju prioriterat bort mig hundratalsgånger.
Som om inte var nog, så har min bror (som jag aldrig träffat förut), vara med när vi träffas. Grämer mig varje gång jag tänker på det här. Förstår han inte att det känns jätte jobbigt. Träffa sin bror för första gången, samtidigt som man ska gå på musikal. Jag får inte rikigt ihop det. Hoppas han har en idé, för tycker om honom, det gör jag- enormt mycket ska ni veta.
Dagen väntar- 3 november. Då öterförenas vi bror- Johan. Jag undrar om vi är lika.
Jag kommer tycka att det kommer kännas konstigt, du har alltid bara varit Lars för mig, men du är ju innerst inne min biologiska farfar. Och det kommer du alltid att vara, och det är jag glad för.
/A
